Jämtlandstriangeln

Att få introducera fler till fjällöpningens fantastiska värld är är ett jobb som inte är ett jobb, bara en möjlighet som jag är tacksam över att jag har.

Jämtlandstriangeln med Team Nordic Trail:

Öppna Tankar

Visst kändes det tråkigt att säga hejdå till de spetsiga vackra bergen i norr. Men det kändes också så bra att hälsa på de vidöppna fjällandskapen i Jämtland igen. Vart fjällområde har sin sjarm och sin glädje. I jämtland kan man njuta av lättsprungna stigar, där tankarna kan få lika stor plats som de vidderna man springer genom.

Det är vila för huvudet att själv få trippa i timmar på leden från en stuga till en annan, att inte ha bråttom, inte ha några måsten mer än att äta, sova och transportera sig själv. Nu är jag fylld med energi och redo för en ny skoltermin!

Heja!

När man inte orkar plåga sig själv kan man ju alltid heja på andra som gör det! Inspirerande människor!

Edsåsdalen

Springa tillsammans. Skratta, flåsa, uppleva, utmanas, glädjas och njuta på fina fjäll i Edsåsdalen. Det är löparläger med Team Nordic Trail!

Bland Åsnor och Svårstavade Berg

I resväskan låg både löparskorna och dunjackan packad och med kort varsel satt jag nu på ett plan mot Marocko och Atlasbergen, sådär glad och förväntansfull som jag alltid är när jag får resa.

En löparresa med inkluderad toppbestigning av Nordafrikas högsta berg, Jbel Toubkal var vad som väntade oss. Jag ska leda ungefär samma resa senare i April för Team Nordic Trail, så nu fanns jag med som lärling/extraledare/deltagare. Vilken lyx!

På väg från Marakech, där vi landade, till den lilla bergsbyn Imlil där vi skulle bo, kör man genom små byar där människor lever väldigt spartanskt och man slås över den lyxen det är att få resa bara för att man tycker det är kul, att få springa i bergen bara för nöjes skull. Jag tror det är viktigt att man inte tar sådant för givet. Jag är otroligt tacksam över de möjligheterna jag har och försöker njuta av de så bra jag bara kan.

Imlil, som var vår huvudsakliga utgångspunkt, ligger på 1700 meter över havet och är en liten by omgiven av vackra bergstoppar i ett kargt landskap. Temperaturen varierar kraftigt med solens upp- och nedgång och nätterna är kyliga, medans dagarnas sol värmer upp luften och steker på huden (i alla fall på vinterbleka svenskar).

På söndagen vaknade vi upp till en klar och kylig morgon av böneutropet som hördes som ett eko över hela byn. Efter en mättande frukost på marockanska pannkakor med Nutella och ett beslut om att ändå starta med shorts och T-shirt med tanke på solen som snabbt började värma, så gav vi oss iväg uppåt på dagens löptur. Vi var ett gäng på 12 personer i blandad ålder och med blandad löparbakgrund.

Nu är det ju så att trots att det heter ”löparresa” så gör lutningarna och höjden vi rörde oss i att löpning inte är det enda vi ägnar oss åt. Man joggar och springer på platten och utför och sedan beroende på lutning och fysik så blandar man jogg och gång eller bara går när det går uppför. Sedan ägnar man åtskillig tid till pauser, korttagning, utsiktsskådning, färskpressad apelsinjuice från någon av de små ”bergskioskerna” (typ ett litet skjul där en gammal man står och pressar apelsiner till törstiga löpare och vandrare) eller går och pratar med någon av de andra deltagarna. Lika mycket som miljön och bergen gör det till en bra resa så är människorna minst lika viktiga. Jag tycker det är en lyx att få spendera fyra dygn med ett gäng andra människor där man inte störs av någonting. Alla fokuserar bara på här och nu, på varandra, på löpningen och på omgivningen man rör sig i. Att genomföra en utmaning tillsammans och spendera så mycket tid ihop gör att man skapar band som praktiskt taget är omöjliga att skapa på samma tid i en vardagsmiljö.

Förmiddagen av den första dagen flöt på på just det sättet – löpning, vandring, kort, apelsinjuice och pauser för att insupa hela omgivningen. Allt medan solen började steka och värma. Man märkte att man var ovan att röra sig i så brant och hög terräng. Backarna blir långa och pulsen blir hög. Vi var privilegierade att ha med oss ett gäng härliga marockaner under hela vår vistelse där. En löpande guide i front, en vandrande i baktruppen, dessutom hade vi ett gäng som med hjälp av åsnor bar ut lunchmat på berget och lagade mat som vi kunde åtnjuta mitt under vår löptur mitt där ute i bergen. Kan man önska sig något mer?

Så efter förmiddagens höjdmeter både uppför och nerför smakade det bra med färska grönsaker och nykokt pasta i en vacker dal i närheten av Imlil. Vi fortsatte under eftermiddagen och avslutade med en lång och vindlande teknisk stig hela vägen tillbaka ner till byn. Mina lårmuskler som åkt betydligt mer skidor än vad de sprungit i nerförsbackar blev sådär lagom mör. Men hej, vad det är kul att springa! Att skutta ner långa tekniska utförsbackar i löparskor ligger absolut på min topp-10 lista över favoritaktiviteter i livet.

Tillbaka i Imlil laddade vi upp med massor av god marockansk mat och en natts sömn för att få tillbaka energin i benen inför måndagens förflyttning till högre höjder. Vi packade det vi inte skulle behöva under dagen på åsnorna och stoppade resten i löparryggorna och gav oss iväg. Målet för dagen var Toubkal Refuge som ligger vid foten av Jbel Toubkal på 3200 meters höjd. Det betydde att vi hade ca 1500 höjdmeter att ta under dagen.

Vi passerade små bergsbyar inklämda mellan majestätiska snöklädda bergstoppar och vi tog oss sakta men säkert högre och högre upp. Det blev flåsigt att springa och vi vandrade mer och mer, drack massor av apelsinjuice och åt lunch vid en bäck drygt halvvägs upp. De sista kilometerna var stigen täckt av snö och vi kunde ana refugen vi skulle sova på långt där borta i dalen som ett kråkslott i någon spökhistoria.

Kvällen ägnade vi åt att förbereda tisdagens topptur – packade, åt mat, såg till att alla listade ut hur man skulle fästa stegjärnen på skorna och gick sen tidigt i säng.

Vi steg upp med det första morgonljuset till en himmel som skiftade i rosa och orange runt bergstopparna. Efter en snabb frukost gav vi oss vandrande upp mot berget. Vi gick i långsamt mak för att inte gå över gränsen i den höga höjden. Man känner gott och väl att man inte är på havsnivå och det ska inte många springsteg till för att komma upp i maxpuls. Efter att ha satt en fot framför den andra i ca 900 höjdmeter så stod vi tillslut på toppen av Jbel Toubkal i strålande sol, 4167 meter över havet. Vilken härlig känsla och vilken fantastisk utsikt!

Nu hade vi ”bara” de 2300 höjdmeterna tillbaka ner för berget och ner till Imlil. 17 kilometer och 2300 hm konstant nerför är ganska så långt. Jag och mitt huvud fullkomligt älskade det, mina lår gjorde det inte…

Med lagom mör och stel kropp var det bara att tacka och säga hejdå till Marocko för den här gången. Tack ni fantastiska människor som har varit med och gjort det här till kanonbra dagar!

Mt Arrowsmith

En fot framför den andra. Andas frisk höstluft. Njuta utsikt (och dimma).

Mt Benson

Finns det ett tillgängligt berg så går man upp på det, så är det bara. Mt Benson är Nanaimos ”stadsberg” och på toppen (ca 1000 möh) har man 360 graders utsikt över ön, Nanaimo och bergen på fastlandssidan. Fin tur!

Utforska

Det är alltid kul att komma till ett nytt ställe och få utforska närområdet. Hitta sina favoritställen och nya ställen man vill besöka. Sen är det alltid bra att lära sig att hitta hem också. Första veckan var jag vilse åtminstone tre gånger, men nu så hittar jag hem varje gång. Bra förbättringsstatistik!

Här i Kanada få man ju inte gå i alla skogar hur som helst, då mycket är privat mark, men den finns många fina naturområden med små och stora stiga, sjöar och berg. Igår besökta jag mysiga Morrell Nature Sanctuary och idag fick Westwood Lake sig ett besök. Fina områden med gigantiska träd och massor av djurliv.

Annars så är jag i full gång med mina kurser på universitetet. Det är så mycket nytt varje dag; nya platser, nya människor och ny kunskap, så jag sover som en sten varje natt.

 

Knega i Röbäck

Med en härlig förkylning och ett fortfarande ont knä, så var sidlinjen min under Röbäckskneget, vår lokala skidklubbs årliga löptävling. Jag passade på att heja och ta lite bilder istället.

 

Sweden Skyrace 24

För en och en halv månad sedan körde vi förbi Björkliden på väg norrut. Den gången såg vi inte ett skit på grund av regnmolnen som hängde tungt och packade in allt av fjälltoppar. Så vi hade väl egentligen ingen aning om vad slags fjäll vi skulle möta när vi körde söderut i fredags eftermiddag.

Den här gången tog dock Björkliden emot oss med strålande sol och en fin utsikt mot Lapporten och alla omkringliggande fjäll. Det var så svårt att veta vad jag skulle förvänta mig av ett sådant lopp vi hade framför oss. Fjällen såg i alla fall snällare ut än de runt Tromsø, vilket kanske inte bara var bra. Jag har ju inte tränat på att springa snälla motlut eller platt, för sådant finns det inte så mycket av där vi bor.

Vi chillade och tog det lugnt på fredagen och vaknade sedan till en lika solig lördag. Och en varm sådan. Jag förstår inte vad det är med det här vädret, det ska ju vara kallt här. Inte 25 till 30 plusgrader i flera veckor i sträck. Jag kan väl säga att jag inte åkte norrut för värmens skull, för jag tål den väldigt dåligt. Men i alla fall. Dagen gick ganska långsamt. Man hämtade nummerlappar, lyssnade på informationsmöte, fick veta att banan visst var 57 kilometer och inte 53 (kontrollmäta jämtemot Google Earth var inget de tänkt på tidigare), hängde runt och försökte ta det lugnt. När klockan började närma sig 18 så såg alla mer eller mindre redo ut. Kittade löpare i alla färger- gnagandes på en sista energibit innan start, musik och allmänt god stämning.

Så gick starten precis klockan 18. Till pampig musik myllrade vi 150 löpare ut ur startfållan och upp i den första backen. Jag visste att vi hade många höjdmeter framför oss, så jag tog det ganska lugnt ut från start. Stigen slingrade sig sakta upp mot första kontrollen efter ca 10 kilometer och 800 höjdmeter. Redan efter fem minuter började jag koka. Jag har ju som sagt lite svårt för det här med värme och det var ganska många grader över 20 och vi hade solen rakt i ansiktet. Jag vet inte riktigt vad det är, men min kropp liksom stänger ner lite grann när termometern visar över 18 grader.
Startfältet började sträcka ut sig och ringlade som en lång orm upp efter fjällsidan. Vi passerade några snöfält och jag passade på att proppa tröjan, nacken och håret fullt av den svalkande snön. Jag fick påminna mig själv på att jag bara är inne på den första timmen av troligtvis väldigt många, så jag inte gick för hårt. Men det kändes så kul att vara igång. Vi visste vi skulle få en klar och mild natt och strålande utsikt.

Första kontrollen som jag nådde efter knappa en och en halv timme väntade glada hejjarop och våfflor. Mums! Jag tvingade mig själv att dricka även om det också tar emot när det är så varmt. Vi vände sedan näsan upp mot den lilla toppen ovanför stationen och begav oss uppåt ännu lite mer. Här mötte man de som redan hade varit uppe och vänt och man hejade och tjoade på varandra. Det är något jag verkligen älskar med trailtävlingarna. Det är inget ”jag ska slå dig” och ”jag ska fram”- mentalitet som man kan hitta många andra ställen. Det är mer att man pushar och hjälper varann att klara av utmaningen. I like!

Från toppen gick det sedan nerför i en knapp mil. Det började lite brantare och där trivs jag bra. Hoppa och studsa mellan stenar och utnyttja fallkraften för att komma snabbt framåt. Sedan planade det ut lite mer och blev mer en lätt utförslöpa. Där märkte jag att jag saknade en del. Nämligen det där löpdrivet. Jag springer sällan på platt eller lite lutning, så det här med att driva på i steget hade jag inte så mycket av.  Men det gjorde inte så mycket. Jag hade noll ambitioner om att göra någon speciell tid eller placering. Det här loppet var längre än vad jag någonsin sprungit (och ganska mycket mer än dubbelt så långt som jag som längst sprungit i år. Ooops..) så jag ville bara ha en bra resa genom hela loppet. Kunna känna att jag klarade av att gå i mål och inte lida allt för mycket. Så jag tog det lugnt helt enkelt. Vid 20 kilometer kom det ytterligare en kontroll. Vid det här laget var jag i någon slags värmeslagsdimma, för snöfält hade vi inte sett till på ett bra tag nu. Jag fick i mig lite energi och vätska, och tog sedan av uppåt igen mot Trollsjön. Hela dalen var en lång slakmota i en kokande varm gryta och här gick det väldigt långsamt för mig. Men jag kom mig framåt. Sprang lite, gick lite (eller ganska mycket). Snart var vi uppe vid Trollsjön och jag gjorde det jag längtat efter i många kilometer nu, nämligen hoppa i med kläder och allt. Sjukt skönt!

Från Trollsjön gick markeringarna rakt upp för den ganska branta fjällsidan. Man gick över till en effektiv powerhike och plötsligt började min kropp att vakna. ”Aha, det här är något jag känner igen”, tänkte den. Branta fjällsidor är ju typ det enda jag har tränat på de sista månaderna, och man blir ju bra på det man tränar på. Jag lyssnade på kroppen och gick på uppför. Man kommer in i en sådant härligt flyt när man går uppåt sådär. Här passerade jag en hel massa folk som nog inte hade gått i lika många fjällsidor innan loppet.

Vi nådde toppen och en fin utsikt över fjällområden innan det gick nerför igen. Stenigt och brant i början (det älskade jag) och sedan slakare och gräsigt (här gick det betydligt långsammare). Det slakade ut helt och man sprang sedan många kilometer längs ett fjälldelta. Här gick det otroligt långsamt. Höftböjarna som inte var så van att driva benen framåt började bli trötta och många av dem jag gått om uppför tog ikapp och sprang förbi på det platta partiet. Solen började vid det här laget stå väldigt lågt och temperaturen hade sjunkit till en skönare temperatur. Vid 35 kilometer nådde jag den femte kontrollen och fick i mig lite mer att dricka och äta. Vid det här laget var det nästan midnatt. Jag fick med glädje veta att fina Malin Hagberg och Sofi Sandström låg 45 minuter framför mig i en delad ledning. Tjiho! Hejja dem!!

Härifrån vände det uppåt igen. Kroppen tackade och tog emot när jag igen började powerhikingen upp den branta slingriga stigen. Jag kände mig plötsligt piggare än vad jag känt mig på hela loppet dittills. Jag plockade löpare efter löpare på väg uppför och kunde trycka på lite mer även där det var lite flackare. Det var skitkul. Allt kändes superbra och jag hade inte längre några tvivel att jag inte skulle kunna ta mig i mål. Jag fortsatte att trycka på upp hela vägen mot toppen, över långa snöfält och steniga stigar. Toppen bjöd på en utsikt med fina fjälltoppar mot en färgsprakande natthimmel. Så fint.

Nu var det bara ca 13 kilometer av nerförslöpning kvar till målet. Jag var lite småstapplig men kunde ändå springa ganska bra. Sista kilometrarna kändes ganska långe men tillslut så såg jag fjällstationen och kunde springa in under målportalen. Jag hade gjort det. Sprungit i 57 kilometer och över tre fjäll med sammanlagt 3000 höjdmeter. Klockan var vid det här laget 3 på natten och solen hade sakta börjat krypa uppåt på himlen igen. Sofi kommer springande för att säga grattis. Hon och Malin hade kommit i mål som gemensamma vinnare ca 50 minuter innan mig. Jag var så stolt över alla oss som hade klarat det! Glad och trött så satt vi sedan där i målet och hejade in löpare efter löpare som alla hade klarat utmaningen. Resultat och info om loppet hittar man här.

En otroligt bra upplevelse.