Det Behöver Inte gå Fort

Många som vet att man springer mycket tror att man alltid springer väldigt fort, men så är långt ifrån fallet, i alla fall för mig. Jag tycker ju att det är kul att någon gång ibland vara med och tävla, springa intervaller eller bara släppa på i full fart för att jag känner för det, men många gånger är jag bara ute och småjoggar.

Lugna långpass är en favorit, för det är riktig livsnjutarlöpning. De passen gör jag helst själv, eller med en eller ett par goda vänner som inte är så hetsade att det måste gå fort, det får gärna vara fint väder och en fin plats. Sedan joggar jag igång långsamt. Och då menar jag verkligen långsamt. Det finns ingen stress att hinna en viss sträcka eller hålla ett särskilt tempo. Blir backarna långa och branta går jag, är de snällare så trippar jag fram med små steg. Jag tar tid att lyssna runt omkring mig, höra fågelkvitter och insupa skogens doft, jag har tid att upptäcka. Att utforska vart den där stigen leder, stanna och ta en bild, kanske gå fram och kika över kanten på branten. Det är lite mer som att vara på tur, än som ett träningspass, och i och med att det går så långsamt kan man också vara ute länge.

Idag cyklade jag iväg till Frösön. Oftast är jag för lat för det och springer i den närmaste skogen, men jag börjar kunna de stigarna utan och innan och var sugen på att upptäcka nytt. Frösöberget är perfekt för det, för stigarna är oräkneliga, och området är väldigt fint. Dessutom är det väldigt safe att springa vilse där, för det aldrig mer än två kilometer neråt tills man kommer till en väg.

Så det var det jag gjorde, sprang vilse. Med flit alltså. Jag vek bara in på en stig som såg fin ut, följde den till nästa stigkorsning och sprang in på en ny stig. Hittade välsprungna stigar, hittade igengrodda stigar, torra och blöta, branta, jättebranta och flacka. Solen strilade in mellan träden och det grönskade på marken. Livnjutning!