Knega i Röbäck

Med en härlig förkylning och ett fortfarande ont knä, så var sidlinjen min under Röbäckskneget, vår lokala skidklubbs årliga löptävling. Jag passade på att heja och ta lite bilder istället.

 

Svalbard Skimaraton 2014

Ett landskap långt norr om polcirkeln där solen aldrig går ner, där inte ett träd finns i sikte och snön ligger vit på de mäktiga bergen. Den vita ön långt ut i norra ishavet heter Svalbard och är en vacker ögrupp större än Danmark, men med endast ca 2500 invånare, varav nästan alla bor i Longyearbyen.

Vi hade turen att få bo hos min kompis strax utanför byn. Utsikten var magisk vart man än vände sig (förutom mot gruvan då, där var det mest sotigt). Vi anlände sent på torsdagskvällen och somnade som stenar till trots för att solen strålade in genom fönstret hela natten. Jag hade anmält mig till Svalbard Skimaraton lite som en anledning att äntligen få åka till Svalbard (och för att jag tycker det är kul att åka skidor såklart). Det här stället har stått på min önskelista ett bra tag nu, så vi hade lagt till några extra dagar efter tävlingen för att kunna upptäcka lite mer. Men fredagen och lördagen ägnades åt skidmaratonet, fredagen med att hämta ut nummerlappar och lyssna på infomötet (”-Det är inte nödvändigt för er skidåkare att bära vapen med er” haha), lägga på lite valla och spatsera runt i byn. Lördagen ägnades åt själva skidåkandet.

Vi hade ju turen att bo ca 300 meter från starten, så medans alla andra tog skidbussen ut från byn så satte vi på oss skidorna utanför dörren och gled bort till startområdet. Solen strålade från en molnfri himmel, vinden som vanligtvis är stadig på Svalbard var helt frånvarande, det var blåextraföre, räls och ca 10 minusgrader i luften. Det gick helt enkelt inte att få det mer perfekt. En dag på 100.

Svalbard Skimaraton är ett motionslopp med ca 700 deltagare, varav ca hälften åkte hela (42 km) på tid medan andra hälften åkte antingen 42 eller 21 utan tidtagning. Här var det ingen hets. Långt ifrån stressen som ligger som en slöja över de större loppen som Vasaloppet eller Birken. Man behövde inte lägga ut skidorna i förväg för att slippa starta sist och man behövde heller inte oroa sig för en armbåge i sidan i starten. Jag hade inte behövt oroa mig för att starta sist hursomhelst eftersom jag med ett namn och födelseår likadant som en annan Hanna i svenska längdskidlandslaget hade fått en seedad nummerlapp i tron om att jag var hon. Det är jag inte. Och jag ställde mig inte längst fram heller även om jag kunnat.

Innan loppet hade startat hade jag tänkt att jag bara skulle köra lugnt, bara njuta av en lång tur på skidorna. Jag hade ju trots allt bara åkt längd typ 2 gånger den senaste månaden och var inte direkt inställd på att tävla utan ville bara ha en behaglig tur.
Dock hände det något när starten gick. Det var som att allt var perfekt. Min kropp kändes ungefär likadant som spåret och vädret. Jag kände mig stark och jag hade bra skidor. Det kändes kul att ta i. Inte jobbigt på något sätt, för jag hade ju inte ens några planer på att ta i innan, så att jag ville köra på var inte för att jaga några resultat eller tider, utan för att jag kände mig så stark, och då finns det inget bättre än att få ligga på och använda sin kropp. Jag tycker det är fascinerande hur det kan vara så olika från en gång till en annan, ibland känner man sig trött och tung och ibland känns det som att krafterna aldrig kan ta slut.

Trasén var en ganska tuff en, med en dryg mil uppför följt av en dryg mil nerför, sedan vände man och körde upp den där milen igen och avslutade sedan med den sista milen nerför. Jag körde på, njöt av naturen och njöt av kroppen. Mattades lite sista kilometern innan toppen, men kunde sedan staka på i god fart utför. Jag tycker om att staka fort, det är härligt. På väg ner mot vändningen så började man möta de snabbaste. Eldar Rønning passerade med god marginal före alla andra och efter ett tag och efter ett gäng herrar så såg jag också ledande Celine Brun-Lie på väg uppför backen igen.

Jag vände med förnyade krafter efter all utförskörning och kände mig fortfarande ordentligt pigg, så jag fortsatte att köra på. Passa på liksom när kroppen ändå är med. Så kilometer efter kilometer gick det uppför. Jag passerade någon tjej som hade kroknat lite och började efter ett tag ana ”passet” där högsta punkten låg. Mina stackars överkroppsmuskler som inte blivit alltför stimulerade den sista månaden (eller typ hela vintern) började nu också göra sig ordentligt påmind. Kramperna började i triceps och var efter ett tag också i lattisimus, någon annan konstig armmuskel som jag inte visste existerade och så i magmusklerna. Det var som att hela överkroppen pulserade. Dock är jag ganska van vid kramper (får det så och si nästan varje lopp), så man vet hur man ska röra sig för att inte få någon kroppsdel att helt låsa sig i krampen. Dessutom brukar det mattas efter ett tag.

Nu var det bara en dryg kilometer till toppen av backen, men jag började bli ganska trött nu efter att ha kört på i många kilometer, så här tog jag det lite lugnare och traskade på ganska sakta upp för sista knixen. Jag tog lite att dricka och kikade ner i den vackra dalgången som skulle ta mig sista milen in i mål. En mil nerför, då är det ju bara att köra på, inget att spara på. Jag fick tillbaka energin igen och kunde staka på minst lika frenetiskt som i den första nerförsbacken. Huj vad det går. Staka, staka, plocka in några som hade vänt på 21 kilometaren och som också var på väg tillbaka i mål. På långt håll såg jag en tjej längre ner och tänkte att jag skulle försöka ta ikapp henne (som ni märker hade tävlingnerven kommit igång här), så jag stakade på trots att jag började bli lite småsliten. Kom ikapp, segade mig förbi, och där framme uppenbarade sig målet. Några sista stavtag och så var jag i mål. 3 timmar av härligt kroppsarbete. 42 kilometer av gnistrande perfekta skidspår. Vilken dag. Resultat från loppet hittar man här.

Jag tog på mig dunjackan och stannade och hejade på fler åkare. Jens Stoltenberg gick i mål, det blev ett väldigt ståhej. Och loppets kanske coolaste skidåkare; en svensk kille utan fungerande ben som i en sitski hade stakat hela loppet på under 4 timmar. Så jäkla imponerande!

Resten av dagarna på Svalbard spenderade vi på tur. Några guidade och några på egen hand (då vi kunde låna vapen av han vi bodde hos, de är som inte så noga där med vem som får ha vapen). Bilder från de turerna hittar men i inlägget härunder.

Tycker man om att åka skidor så är det här ett lopp jag kan rekommendera hundra gånger om. Eller man behöver typ inte ens tycka om skidåkning, för jag tror att man skulle tycka det var häftigt ändå. Och Svalbard kommer jag gärna tillbaka till fler gånger. Kanske då med topptursskidorna i skidfodralet istället? Hur som helst, åk till Svalbard om du får möjlighet!

Nästan alla bilder i det här inlägget är tagna av Lina.

Fjällfest

Svettas. Gå toppar. Putta gränser. Träffa folk.

Prognosen lovade en hel del sol och det var förmodligen sista chansen för skidåkning i Jämtland för den här säsongen (för min del i alla fall). Så jag räknade fram en optimistisk plan om att hinna plugga allt inför tentan på måndag och stuvade in alla grejer i bilen och körde västerut mot Storulvån.

Varje vår arrangeras Fjällfest, som är en toppturshelg med kurser, turer, föreläsningar och massa härliga människor som tycker om att åka skidor. Jag gillar ju både fjäll, skidor och människor, så jag kände att jag hamnat på rätt ställe. Vi anlände till ett Storulvån i strålande solsken, käkade middag, lyssnade till inspirerande människor och kröp sedan ner i tälten för att vara pigg till fredagsmorgonen.

Vi vaknade till lika strålande sol på fredagen, och gjorde oss klara för att möta upp våran grupp vi skulle på topptur med under dagen. Det fanns turer för alla och en var, korta turer, långa turer, fotokurser, lavinkurser och mycket mer. Triss i toppar hette våran och det innebar att gå upp Lillsnasen, Sönner Tväråklump och Getryggen. Fin skidåkning, fin dag. Svettades nog ut 5 liter till trots att jag gick i sporttopp hela dagen. Jag tror bilderna får tala faktiskt.

Efter ännu fler inspirerande människor att lyssna på, god mat att äta och en varm dusch, så var det skönt att ännu en gång krypa ner i sovsäcken.

Lördag. Ny morgon, samma sol, samma berg. Den här dagen hade jag anmält mig på en brantåkningstur. Något jag inte gjort så värst mycket av tidigare då det här är första säsongen som jag kör mer än en vecka om året.
Jag tycker om att vara och putta lite på mina egna gränser. Utmana mig där jag inte är 100% komfortabel. Det mesta sitter ju i huvudet. Att man inte riktigt vågar, tänker att det här är nog lite för svårt för mig, jag borde nog välja något lättare, något jag är säker på att jag klarar av utan minsta obehag. Det är lätt att välja säkert.
Men den där gränsen lockar mig. Det är så sällan man i vardagen känner att man är utanför komfortzonen, men jag älskar känslan. Känslan av att vara lite smånervös, av att inte riktigt vara säker, och sedan ta kontroll, att genomföra och att känna hur man utvecklas några hack när man klarat av det. Det gör jag genom att pusha mina gränser. Främst de mentala. För helt ärligt, när man är i klätterväggen, står inför folk man ska prata inför eller står på toppen av ett brant åk, så är det sällan att musklerna är för svaga (jo ibland), rösten för svag eller balansen för dålig. Det är den här rösten i huvudet som tänker ”vad om?”, vad om jag ramlar? vad om jag börjar stamma? Det är den rösten som är utmaningen. Men ju fler gånger man tar kontroll, ju längre bort flyttas gränserna.

I alla fall, tillbaka till Storulvån och skidåkningen. Vår grupp knatade iväg över sadeln på Getryggen och vidare till Sönnern (Sönner Tväråklump). De flesta kläder hade åkt av redan efter 5 minuter då det om möjligt var ännu varmare och totalt vindstilla. Efter en stunds knatande stod vi på toppen av Näbbrännan på Sönnerns sydsida. En och en gav vi oss ner i rännan. Den här hade jag faktiskt åkt redan dagen innan, så jag visste vad som kom och kände mig ändå ganska trygg. Men ändå, lite smånervös på toppen. Vet att jag inte borde ramla. Det är dåligt. Men det är spännande, för så fort jag står på skidorna på väg utför så känner jag mig trygg. Tänker att det inte är så stor skillnad från alla skogsbanor man körde som liten. Och helt ärligt är det ingen större skillnad. Sväng, och låt bli att krascha. Simpelt.

Efter en lunch i solen gav vi oss av upp i Trevors åk, också det på sydsydan av Sönnern. Här gick det inte att åka uppifrån då det var sten den första biten av rännan, så vi gick helt enkelt upp samma väg vi senare skulle åka ner, först med skidorna på, och när det blev för brant fäste vi de på ryggen och fortsatte till fots. När man gick med näsan in mot snöväggen, så undrade man hurihelvete man skulle få på sig skidorna och åka ner, men så fort skidorna satt på fötterna högst upp i åket, så var det som att allt flackade ut en aning och det såg plötsligt bara ut som rolig, bra åkning. Vilket det såklart var också! Vilken kul dag!

Näbbrännan till höger på bilden och Trevors åk till vänster:

Vi avslutade med ett flackt, men också det väldigt fint åk uppifrån Getryggen och gled i stort sätt raka vägen in i bastun (som att vi inte svettats tillräckligt) och försökte återfå vätskebalansen med lite folköl. Bra dag. Bra helg.

Dags att börja plugga då.

 

Framtidstankar

Årsskiftet är en bra tid att reflektera lite extra. Se tillbaka på det som varit och tänka på hur man vill fortsätta. Ibland kan man behöva lägga mer fokus på sådant som har hamnat lite i skymundan, ibland bara konstatera att man är på rätt väg.

Vad vill jag ha mer av i mitt liv? Vad kan jag klara mig utan? Vad har jag för mål, för drömmar? Vad vill jag utveckla?

Våga ta en paus och känn efter. Jag är inte ett fan av nyårslöften (de är väl ändå till för att brytas?!), men ibland kan man ändå göra nystarter eller lägga mer energi på det som man kommer fram till är viktigt. Viktigt för en själv. Det som är viktigt för mig är kanske inte så viktigt för dig.

Jag vet vad som får mig att må bra. Några ingredienser är väldigt viktiga och sen är det många småsaker som får pusslet att bli helt. En stor del är människorna runt mig. Mina vänner, min familj. Mötet med nya människor. Ge och ta, lyssna och inspireras. Dela tankar, upplevelser och erfarenheter. Jag vill omge mig med människor som ger energi, människor som lyfter andra och får folk runt sig att må bra.

En annan stor del är naturen. Naturen och aktiviteten utomhus. Få springa och skida, se solen gå upp och ner över bergskammar, sitta runt en brasa, eller låta hjärtat pumpa hårt på väg uppför ett fjäll. Det är delar som ger så mycket tillbaka till mig, som gör mig lycklig och som ger balans i livet. Det vill jag ha mer av.

Utmaningar, utveckling, mål och projekt är också sådant som jag mår bra av att ha i mitt liv. Jag vill lära mig saker och bli bättre på sådant jag tycker är roligt. Till vintern vill jag jobba vidare med mitt företag, jag vill tillägna mig kunskap från mina studier och jag vill lära mig mer om att röra sig i fjällen på vinterstid. Jag vill ge mig iväg på många turer med erfarna och inspirerande människor, så att jag kan utveckla min skidåkning och min fjällkunskap.

Sedan finns det sådant som jag behöver mindre av. Datortid till exempel. Datorn och internet är ett fantastiskt redskap för kommunikation och för en hel del saker, men det kan lätt bli ett tidsfördriv. Bara surfa runt utan mening. Den delen vill jag ha mindre av. Rannsaka mig själv för att hitta vad av min datoraktivitet som ger mig något och vad som bara är strunt. Jag vill också ha mindre onödiga köp. Köpa bara det jag har behov för och verkligen kommer att använda. Göra mig av med det jag inte använder. Det är svårt ibland. Så lätt att bara falla för att köpa. Och tänka att det här kan jag kanske behöva en dag i framtiden. När jag ska skaffa mig något ska jag försöka att inte köpa nytt utan få tag i saker i andra hand.

Så mer natur, vänner, äventyr och utmaningar. Mindre dator och mindre köp. Låter som en plan.

2014, bring it on!