För i stort sett första gången sedan vi kom hit lovades det bra väder med sikt och till och med lite sol. Temperaturen hade krupit upp till hela 7 grader och jag var ledig; perfekt för en lång löptur på fjället.
Jag tog vägen över Fløya (som är ”lokalfjället” på fastlandsidan). På toppen träffade jag på några jag känner, vilket alltid är kul och man konstaterar som alltid att världen är liten. Men så har jag nästan slutat att förvånas över att träffa på folk på fjälltoppar, då det har hänt så många gånger. Så går det då de flesta man känner spenderar mer tid ute på tur än inne i stan. Jag sprang vidare mot Rødryggen och hade någon vag tanke om att kanske hinna upp på Tromsdalstinden, som är det majestätiska 1200 meter höga fjället som sticker upp långt över de andra fjällen runt omkring. Det jag dock inte riktigt räknat med var all snöpulsande jag behövde genomföra. Sista veckan har det snöat i stort sett varje dag på allt över 600 hm, så snöfält med blöt, tung nysnö utgjorde ett hinder för snabb framfart. Att komma upp på Tromsdalstinden var dock inget viktigt mål, utan det var det att få vara ute i många timmar i fjäll. Det lyckades jag i alla fall bra med!
Efter tre timmars löpning och snöpuls var jag fortfarande långt ifrån toppen och bestämde mig för att vända. Jag tog en fikapaus, tittade på utsikten och satte sen full fart utför de där snöfälten som hade tagit så lång tid att pulsa upp. Tjihoo! Att springa kan göra en så glad. Snöfält efter snöfält passerades tills fötterna var isklumpar och jag tillslut kom ner på lägre höjder utan snö och tog mig så sakteliga tillbaka mot civilisationen igen. Härlig tur.
Hanna Elisabet 