Nu står jag där igen. Med mitt boende (som den här gången var ett rum i en lägenhet) halvt nerpackat i kartonger och väskor, inte alls så välstrukturerat som jag tänkte från början (eller rättare sagt gett upp att någonsin ha). När jag sedan ska ha ut någonting ur någon kartong kommer jag inte ha en aning om vart jag ska börja leta, så det lär väl få ligga kvar där tills i höst någon gång då allt förhoppningsvis ska packas upp.
De närmaste månaderna blir en blandning av nomadliv från min bil och mitt tält, blandat med några tillfälliga boenden, lite fjällstugor och andra platser där man kan tänkas bo. En sväng till Norge och Jotunheimen, tillbaka till Jämtland, till Stockholm, till Marocko, Jämtland igen och några veckors skola, hem till familjen i Umeå och sen upp till Tromsø igen över sommaren. Jag undrar varför jag alltid hamnar här. Packar ner, gör mig av med boende och saker, ger mig iväg. Det är nu fjärde gången på lika många år som jag inte kommer att äga några hemnycklar. Jag har skrivit något inlägg på det här ämnet förut, det hittar du här och här.
Varför kan jag inte bara nöja mig med att slå mig till ro, bygga upp någonting runt mig – rutiner, relationer, en vardag? Ibland vet jag inte svaret själv, men jag vet känslan. Pirret i magen när allt är nerpackat och nycklarna inlämnade. Lyckoruset som infinner sig när jag brummar iväg i min bil eller sätter mig på tåget eller flyget med världen för mina fötter. Friheten som är så ovärderlig för mig. Att kunna välja sin väg, att inte riktigt veta vad som ligger framför en, öppna sinnet för nya möten, nya platser och nya tankar. Att få bryta alla rutiner, börja om på nytt, hitta utmaningar och äventyr. Och det här behovet är nog något jag alltid har haft. Det här behovet av frihet. Och det verkar inte mattas av med åren, snarare tvärtom. Ju mer jag är ute, desto starkare blir känslan av att jag vill göra det ännu mer. Kanske leva en längre period från bilen igen, backpacka någonstans, roadtrippa i någon annan del av världen.
Det här drivet som finns i mig, det för med sig en hel massa bra. Jag kan bli lycklig av att tänka på alla de människorna jag har fått möta, på platserna jag har fått se och på de projekten och drömmarna jag har genomfört. Men ibland, bara ibland, så undrar jag över vad det är jag betalar för det. För trots alla fördelar det har, så har det också nackdelar. Vem orkar upprätthålla en nära relation med någon som bara beger sig iväg jämt? Som inte finns på plats då man skulle behövas. För trots att även mer tillfälliga möten med människor kan vara otroligt givande (och jag skulle för allt i världen inte vilja vara utan dem), så är det viktigt att vårda relationerna med dem som står en nära. Visst går det, trots att man flyger och flänger, men visst hade det också varit betydligt lättare om man bara stannade kvar. Man blir inte självklart inräknad, eftersom man oftast ändå inte är på plats, man måste vara duktigare på att själv ta initiativ om man vill vara med. Jag kan fundera på hur det blir om man får en period då man inte orkar ta det initiativet. När man kanske önskade att man bara var med i ett gäng som självklart räknade med ens närvaro.
Ibland så tänker jag de här tankarna, men oftast så tänker jag bara att det skulle vara begränsande. Jag vill vara öppen för nya möten, för nya projekt och jag är otroligt tacksam över de människorna som jag har runt mig och som står ut med att jag är där ibland och ibland inte. Ni ska veta att ni betyder mycket för mig. 9 dagar av 10 så önskar jag mig inget mer än vad jag har, då är jag bara en lycklig människa. Mot Norge, mot frihet!
En väg som snirklar sig bort över fjället i kvällens motljus, glest mellan bilarna, musiken på högsta volym. Vidder så långt ögat kan nå, oändliga möjligheter. Känslan av att valet är mitt, jag stannar vart jag vill, väljer min väg, kör målinriktat eller helt utan planer. Timme efter timme i samma flow, jag vill inte att det ska ta slut.
Hanna Elisabet 