I söndags sprangs det långt i Umeå på Salomon Trail Tours ultralopp längs tavelsjöleden. Jag fick nöja mig med att cyberheja på mina vänner, men oj så inspirerad man blev av att se alla bilder och läsa lopprapporter.
Här är rapport från två fina vänner. Grymt sprunget, och tack för inspirationen!
Om två veckor (den 14:e) går Salomons ultralopp av stapeln i Umeå, närmare bestämt på Tavelsjöleden. Om man är sugen på att springa långt på fina leder så kan jag varmt rekommendera det! Jag hade mer än gärna sprungit själv, men måste tyvärr avstå, så som det ser ut nu (dumknä!!). Tar det en annan gång.
Dagen innan så går trailtourens kortare distanser av stapeln så om man inte vill springa långa (eller är sugen på att tävla ännu en dag) så kan man då springa 5 eller 10 kilometer i Gammliaskogarna.
Ut och spring!
Jag tycker som om det här med trailtävlingar. Alltid bra stämning, fina stigar och trevligt folk. Att då benen (eller huvudet heller för den delen) inte riktigt var med mig idag gjorde inte så mycket.
Tungt och segt gick det, men banan var ändå jättefin att springa på. Mina tvivel om trailen i Stockholm besannades inte, utan här bjöds det på finfin löpning! Hela tiden böljande upp och ner, och så två vändor upp för Hammarbybacken (den vill jag väl inte direkt beskriva som böljande kanske). Jag hade innan hört talas om att vi skulle upp tre vändor, så när jag var upp på toppen för andra gången och fick ropat till mig att det var sista backen, så drog jag ändå en lättnadens suck, för en vända till vet jag inte om jag hade orkat.
Efter loppet strosade jag runt i området och umgicks och hängde sedan med ett gäng för lite god mat. Tack för trevligt sällskap!
Det har varit fina dagar i Stockholm, men imorgon ger jag mig med glädje vidare, för då väntar nämligen Pyrenéerna, närmare bestämt Font Romeu med berg, löpning, och härliga dagar. Ska bara lyckas med konststycket att packa allt jag behöver i ett handbagage först. Kan bli en tuff utmaning!
Alltså Scandinavian Outdoor Games och Salomon Trail Tour.
Snacka om att samla allt roligt på ett och samma ställe! Falun har i helgen bjudit på outdoor-aktiviteter i mängder. Precis min stil! Love it!
Slakkline, mountainbiking, klättring, stiglöpning, multisport, kajak, Skärmflygning, SUP, m.m. Så mycket att jag långt ifrån har hunnit med allt. Dessutom har sådana här event en tendens att samla en massa härligt folk. Jag vet inte riktigt vad det är med outdoormänniskor, men jag tror de är lite trevligare än alla andra, haha. I alla fall så är det generellt väldigt öppna och sociala människor som är lätt att börja prata med. Tvärt emot medelsvensson som undrar vad man lider av om man försöker inleda ett samtal med en okänd.
Min biltur från Sundsvall till Falun tog väl ungefär två timmar mer än beräknat p.g.a. diverse felkörningar osv. (tror som oftast att jag är på rätt väg, men ett antal mil senare kommer jag fram till helt fel ställe, hmm…) så när jag väl kom fram i fredags gled jag mest bara runt och hittade lite känt folk (alltså folk jag känner, inte kändisar ;P) och tog det lugnt.
På lördagen deltog jag i en klätterclinic där vi drog iväg till ett boulderområde och bouldrade. Riktigt kul och många härliga människor!
Under helgen gick också ett gäng tävlingar. Fredagen och lördagen var jag publik på downhillcykling, backrace och multisporttävling och på söndagen var det min tur att tävla. Faluns deltävling av Salomon Trail Tour skulle nämligen gå av stapeln.
Luften var så där tryckande som när ett åskoväder när som helst ska till att bryta ut. Åska hade det gärna fått gjort för min del, för det är skönare att springa i regn än i tryckande hetta, men man får inte alltid som man vill. Starten för 21-kilometaren gick i en rasande fart. Ryggen på Andreas Svanebo höll jag väl i fem tiondelar och lade mig sen lite längre bak.
De första fem gick förhållandevis i lätt terräng (nu ska vi inte börja jämföra med några platta asfaltlopp, men backarna var inte jättebranta, jättelånga och supersteniga, bara lite lagom sådär). För mig, som inte är en supersprinter när det kommer till själva löpningen, så var det inte till fördel. Ju mer saker som är i vägen, desto bättre är det för min del.
Svettades som en gris, men kubbade på i ganska bra fart. Ut på nästa 6-kilometersslinga som nu tuffade till sig ordentligt. Backarna blev längre och brantare och vi fick springa en hel del obanat. En riktigt bra variation hade de fått till. Upp, ner, platt, rötter, lättsprunget, obanat. Jag höll en jämn ansträngning och sprang på utan att köra in mig i väggen. Sista 10 fortsatte på samma vis, med bra variation, massor av svett och härliga stigar att springa på. Även om det var jobbigt så kunde jag springa och känna hur skoj det var att studsa fram genom Lugnets skogar. Älskade nerförsbackarna fulla av sten där man behövde hålla fokus för att kunna släppa på och uppförsbackarna där det gick lika fort att gå som att springa. Jäkligt kul och jobbigt på samma gång.
När jag kom ner i stadion för sista gången skrek folk ”Snart i mål!” ”Spurta” och hejade och tjoade. Så bara att plocka fram lite extra och öka in i mål. Heja! Heja!
I mål kom jag och fick pusta ut efter en riktigt fin halvmara på stigarna. Närmare 500 höjdmeter hade vi hunnit klättra, så nu förtjänade mina ben en sittpaus. Skönt att springa och skönt att vila. Win, win helt enkelt! Med tiden 1:59:någonting så gav det mig en 7:e plats i loppet, men resultatet är definitivt underordnat löpningen. Löpningen är vinsten!
Löpbilderna är hämtade från Miranda
Är Skåne platt?
Jo, det skulle jag nog påstå att det är. Men bara fram till naturreservatets början ute på Kullaberg. Då är det inte så platt längre. Det påminner i alla fall mina lår mig om när jag ska ner för trappor. Utförslöpningen har lämnat dem en aningens stela och med en skön träningsvärk.
I fredags så satte jag mig på bussen och bussade och tågade mig många mil söderut, ända fram till en stuga på en camping ute i Mölle i Kullaberg. Där blev jag välkomnad av, det för helgen, ganska stora Salomongänget. Bara att slå sig ner och få sig lite mat. Utan att jag egentligen kände någon sen innan så var det bara att glida rätt in. Det är så det ska vara! Det var ett gäng sköna människor som det har varit väldigt roligt att lära känna och umgås med i helgen.
Så till själva springandet då och orsaken till min träningsvärk.
Lördag morgonen så hejade vi först iväg ett stort gäng som skulle ut och springa närmare 50 km. Strongt jobbat av dem! Dagens krigare!
Foto: Magnus Östh:
Lite fotografering längs ultrabanan och dålig koll på när vi själva skulle starta gjorde att vi sen fick hetsa lite till våran start, men vi hann dit i alla fall!
Så gick starten och vi var iväg. Med dryga 19 km i tuff terräng framför mig så fick jag försöka hejda mig lite och inte rusa på för fort i början. För det kändes så lätt och kul att springa. Det var helt perfekta springförhållanden. Lagom temperatur, lite vind och fantastiskt fina omgivningar att springa i. Det varierade med allt från mjuka stigar bland träden och stenbumlingar vid kusten till jordiga branter och lösa stenar. Skogen var täckt av en tjock matta av vitsippor som gjorde att man kände sig som en del av en saga. Sagan blev ibland till ett riktigt äventyr med stup och karga klippor. Äventyr tycker jag om!
Foto: Magnus Östh
Foto: Miranda Kvist
Foto: Magnus Östh
För att orka hela banan på ett bra sätt så såg jag till att inte trycka på allt för hårt uppför, men låta det rulla på bra nedför istället.
Jag hade ingen riktig koll på hur jag låg till, men jag njöt av att bara springa och jag hade en bra känsla i kroppen.
Vid 12 km var det många som gick i mål, men vi på 19 km skulle ut på en till runda och nu var det Dödens Zon vi hade att vänta.
Fram tills varvningen hade jag sprungit mycket ensam men nu började jag ta ikapp några av killarna som hade startat innan mig och en del ultralöpare som också befann sig i Dödens zon. Det var kul att springa och heja på dem man passerade för alla blir så glada, hur trötta de än är. Och så glömmer man lite att man är trött själv också, för man får minst lika mycket extra energi när man hejar på andra som när någon hejar på en själv.
Dödens zon var verkligen skitkul att springa i! Tekniskt och brant. Hela vägen ner till havet skulle vi och ut på stenbumlingarna. Hopp, hopp från sten till sten. Sen gick det hela vägen upp igen. Här var det inte en chans att man sprang upp, utan man fick gå för att orka. Det var fler än en som lutade sig mot ett träd för att pusta ut en stund eller helt enkelt tog sig en liten sittpaus mitt i backen. Inget konstigt med det liksom. En sväng till ner mot havet sprang vi och så kom den absolut längsta och brantaste uppförsbacken. Här gick jag in i väggen. Bokstavligt talat alltså. För det var en vägg vi skulle upp. Nästan i alla fall. Både händer och fötter behövdes för att komma sig uppåt bland lös jord och lösa stenar. Ibland fick man ropa ”sten” när man lyckades sätta en liten bumling i rullning mot de bakom sig. Hoppsan.
Miranda Kvist (som sprang ultran)och någon annan deltagare på väg upp branten:
Foto: Magnus Östh:
Väl uppe så var det bara att löpa de sista hundratalet meterna ner och in i mål. Jag var riktigt nöjd med den jätteroliga banan och med den bra känslan. Trött var jag såklart, men det ska man vara efter den springrundan. Jag hade fortfarande inte riktigt koll hur det hade gått i loppet utan var bara nöjd ändå, men när det visade sig att jag hade vunnit så var det ju extra kul! Och oväntat, för det hade jag aldrig trott!
Kullaberg och Kullamannen (loppet) är båda något jag verkligen kan komma tillbaka till. Otroligt fint ställe och roligt lopp! Och nästa gång kanske jag står på starten till den längsta distansen?? Kanske, kanske. Den som lever får se.
Kvällen bjöd sen på supergod buffèmiddag och härligt umgänge innan vi somnade gott.
Sandlöpning var det som stod på schemat idag. Vi rullade upp till Falkenberg för den andra deltävlingen i Salomon trailtour. Planen var att köra 10 km, men jag kände att 5 fick vara tillräckligt för mig idag.
Sandlöpningen var oväntat rolig. Över små sanddynor för att hoppa ner i den mjuka sanden på andra sidan. Det var som när man var liten och lekte på stranden. Jag kände inte för att pressa på idag utan tog det som en rolig grej och chillsprang mest. Första halvan pratade jag bort med en medtävlande och andra halvan körde jag mission ”få igång publiken”. Haha det var kul!
Andreas Svanebo vann i fin stil. Foto: Per Johansson
Sen var det bara att resa tillbaka mot Oslo igen.
Tack till alla som har gjort det här till en superbra helg!
Nu är jag less på dammråttor, sortering och kartonger. Tur jag inte har dammallergi! Seriöst, hur mycket grejer får det plats i ett rum egentligen? Och då har jag ändå ett rum i size x-small. Resten får jag ta en annan gång (men när då?? tål att tänkas på…).
I morgon bitti lämnar jag flyttkaoset, som ska föreställa mitt rum, och styr kosan mot Skåneland. Det blir Trailhelg med stort T. Ska bli skitkul! Föreläsning, stughäng, 19 km tuff traillöpning på lördagen, BBQ-middag och så 10 km sandlöpning på söndagen. Wiii! Det kommer skönt löparfolk från hela det blågula landet vilket nog är lite tur, för skånska är seriöst svårare att förstå än norska, haha…
Bild från stigarna.se
Så ska jag väl bara försöka hitta en plats att sova på bland alla grejer också…
Nu är jag inne på mina allra sista dagar här i Norge och de sista dagarna med jobb. Flytt blir nästa vecka. Sen är det sommarlov. På riktigt!
Jag byter mitt lilla rum i kollektivet mot ännu färre kvadratmeter bo-yta. Jag fick en telefon av pappa förra veckan med besked om att jag nu har en egen bil som står i Umeå och väntar på mig. Jag kan ju inte direkt så mycket om bilar, så det är allt bra tur att pappa kan hjälpa mig på den fronten.
Bilen, tillsammans med ett tält, fjällstugor och kanske någon soffa hos en kompis kommer att vara mitt ”hem” fram till (förhoppningsvis) studiestart i höst. Lessnar jag helt på kringflackande så kan jag ju alltid flytta in hos mamma och pappa också (men jag tvivlar väl egentligen på det).
Det känns spännande med roadtrip. Jag har lite planer om ställen jag ska till, några trail-lopp jag ska springa och några kompisar jag har bestämt träff med, men jag har också mycket tid där jag inte har några planer och bara kan åka dit jag vill just då. Det känns bra. Jag vill inte känna mig stressad att hinna runt på massa saker, utan kunna ta den tid jag vill för att förflytta mig runt. Det blir mest Sverige och Norge och så en sväng ner till Pyrenéerna. En hel del fjäll och skog, men också städer och samhällen. Jag ska upptäcka fina platser från löparskorna och grilla på stranden.
Till stor del kommer jag att resa själv. Jag har tänkt en del på det. Kanske det kommer att vara dagar där jag känner mig lite ensam, men det ger också en större möjlighet att möta många nya människor och också en väldigt stor frihet. Jag trivs bra med bara mig själv som sällskap (har faktiskt ett ganska stort behov för att ha mina egna stunder) så jag tror att det kommer att gå väldigt bra. Samtidigt är det sociala väldigt viktigt, så jag hoppas såklart på att träffa på många sköna människor under sommaren.
Om det är någon som har lust att hänga med någon period eller mötas upp någonstans så är det bara att hojta till! Nya bekantskaper som gamla kända. (Mail är lättaste sättet att få tag i mig; hanna@rbh5.se)
Trailfrälst som jag har blivit så ville jag få med mig en av trailtourtävlingarna som går runt om i Sverige, innan sesongen tog slut. Sälen passade bra med min kalender, men ingen av mina löpande kompisar ville/kunde hänga med och inte går det kollektivtrafik till Sälen heller. Men varför ska man stanna hemma för det?
Våga göra saker även om du inte får med dig någon du känner sedan innan, annars missar man ju så mycket kul!
Det här med kollektivtrafiken var ju dock ett litet problem, för jag äger ju inte bil… Men till Sälen skulle jag!
Tåg till Elverum tidigt på fredag morgon, vilket gjorde att jag hade många timmar på mig att ta mig de resterande 22 milen. Och det visade sig vara nemas problemas. Bara ut med tummen och det tog inte många passerande bilar innan det var en bil som stannade. Tillsammans fyra olika personer fick jag lifta med för att komma mig till Lindvallen. Väldigt snälla och trevliga människor till på köpet! Tack för det! 🙂
Möten med nya människor ger mig alltid något positivt.
En egen liten fjällstuga hade jag hyrt och jag njöt verkligen av att ha en helg helt för mig själv. Ensamtid är underskattat!
Så själva tävlingen.
Jag hade ju anmält mig till 21k. Min längsta tävling innan den här var Tjejmilen för 5(?) år sedan. 10k och asfalt… Jaja.
Tänkte att jag skulle gå ut lugnt, men den tanken grusades ju ganska ordentligt när vi skulle plocka flera hundra höjdmeter på den första kilometern, alltså komma oss upp för hela slalombacken i Sälen, rakt upp. Så väl uppe, ganska tung i benen så var det bara 20 tuffa kilometer kvar över sten, myrar, spångar, slingrande stigar eller ingen stig alls, för att sen avsluta med att springa rakt ner liftspåret tillbaka till mål. Dessutom var det ca 2 grader, snöblandat regn, och efter halva sträckan upptäckte jag att vi hade sprungit med god medvind fram tills då, alltså skulle vi få en härlig motvind resten av vägen…(låter kanske som en hemsk upplevelse, men absolut inte, tvärtom, jag älskade det!)
Men jag knatade på, hade bra flyt i perioder, tog det lite lugnare andra. Hade bestämt mig för att jag ville ha en bra upplevelse av min första långa trailtävling och ville inte dräpa mig och det tycker jag att jag lyckades med. Jag njöt! Och hade det riktigt skoj!
Till min förvåning så gick jag in som 3:a i mål (behöver ju inte nämna hur många tjejer som deltog i 21k, men det är ju alltid kul att komma på pallen ;P).
Emelie Forsberg, jag och Miranda Kvist (pallen):
En riktig toppenhelg! (sen var det bara att ta fram tummen igen och komma mig tillbaka till Oslo)
Hanna Elisabet 