Långsprungen

En lång natt bland Björklidens vackra fjäll och fler kilometer än vad jag någonsin löpt förut. En racerapport för Sweden Skyrace kommer någon gång snart. Men magiskt var det i alla fall.

Finbesök

Med vänner i fjällen. Vad mer kan man önska sig?

Nu bär det snart av söderut mot Björkliden. Dags att springa långt på Sweden Skyrace. Hjälp. Det går som det går. Jag ser fram emot att träffa vänner och springa i fin natur. Förhoppningsvis kommer jag i mål också.

Skamtind, Kvaløya:

Tromsdalstind

Vi har sett snön smälta mer och mer för varje dag som gått och äntligen såg det nästintill snöfritt ut på den mäktiga toppen som vakar över Tromsø på fastlandsidan. Jag och Sofi packade med lite mat och kläder och begav oss av innan övriga Tromsø hade kommit sig ur sängen på lördagsmorgonen. Startar man tidigt och håller ett bra tempo så får man den där känslan av att ha fjället för sig själv som jag älskar, trots att Tromsdalstinden är ett populärt turmål på fina sommardagar.

Med trippande löpsteg som snabbt övergick i gång när det började branta på så tog vi oss närmare och närmare toppen. Man kommer in i ett flow där alla kroppens system går på högvarv när man med kraftfulla steg hela tiden jobbar uppåt. Det är en grym känsla. Väl på toppen kunde vi se ut över en taggig fjällvärld på den ena siden och tillbaka mot dalen och Tromsø långt där nere på andra sidan. Sedan var det dags för det allra roligaste; att springa ner igen. På en slingrande stig som passerade små bäckar och några enstaka snöfält kunde man hoppa, skutta, flåsa och leka sig ner de 1200 höjdmetrarna vi precis hade klättrat upp. Så. Jävla. Kul.

Vit Långtur

För i stort sett första gången sedan vi kom hit lovades det bra väder med sikt och till och med lite sol. Temperaturen hade krupit upp till hela 7 grader och jag var ledig; perfekt för en lång löptur på fjället.

Jag tog vägen över Fløya (som är ”lokalfjället” på fastlandsidan). På toppen träffade jag på några jag känner, vilket alltid är kul och man konstaterar som alltid att världen är liten. Men så har jag nästan slutat att förvånas över att träffa på folk på fjälltoppar, då det har hänt så många gånger. Så går det då de flesta man känner spenderar mer tid ute på tur än inne i stan. Jag sprang vidare mot Rødryggen och hade någon vag tanke om att kanske hinna upp på Tromsdalstinden, som är det majestätiska 1200 meter höga fjället som sticker upp långt över de andra fjällen runt omkring. Det jag dock inte riktigt räknat med var all snöpulsande jag behövde genomföra. Sista veckan har det snöat i stort sett varje dag på allt över 600 hm, så snöfält med blöt, tung nysnö utgjorde ett hinder för snabb framfart. Att komma upp på Tromsdalstinden var dock inget viktigt mål, utan det var det att få vara ute i många timmar i fjäll. Det lyckades jag i alla fall bra med!

Efter tre timmars löpning och snöpuls var jag fortfarande långt ifrån toppen och bestämde mig för att vända. Jag tog en fikapaus, tittade på utsikten och satte sen full fart utför de där snöfälten som hade tagit så lång tid att pulsa upp. Tjihoo! Att springa kan göra en så glad. Snöfält efter snöfält passerades tills fötterna var isklumpar och jag tillslut kom ner på lägre höjder utan snö och tog mig så sakteliga tillbaka mot civilisationen igen. Härlig tur.

 

Med Utsikt

Det har varit varierande väder i Tromsø de senaste dagarna. I morse vaknade vi upp till +1° och tätt snöfall. Spännande.
Så fortsatte det i många timmar och när jag var färdig på jobbet hade väl temperaturen stigit till +3°. Det snöade fortfarande.
Men på med buff, vindjacka och handskar så går det bra att ta sig fram i de flesta väder. Det är till och med riktigt härligt, för jag gillar mycket väder. Man känner sig levande.

Jag joggade iväg med nerböjd huvud för att skydda ansikten från den virvlande snön och följde en lerig stig upp mot trädgränsen. Lagom då träden glesnade blev det uppehåll och molnen skingrades och släppte fram solens strålar över de nu snötäckta fjällen. Vad vackert! I sakta mak tog jag mig uppåt mot den närmsta toppen, genom gnistrande nysnö och över iskalla mosspartier där snön precis hunnit smälta. Plötsligt stod jag på toppen och kunde se ut över ett fantastiskt landskap. Jag kunde inte låta bli att le. Känslan av att stå högt upp med utsikt åt alla kanter är svår att beskriva. Jag älskar det i alla fall och ville helst aldrig gå ner. Jag stod och insöp känslan tills dess att den isande vinden tvingade mig i rörelse igen.

Jag förstår varför jag är här. Jag förstår varför jag ger mig ut på fjället gång efter gång. Det finns något där som är svårt att vara utan. Lyckokänslan, lugnet, friheten, tystnaden, utsikten, utmaningen, det vilda.

 

Löparläger i Edsåsdalen

Vilken härlig fjällvecka det har varit. Efter att ha flyttat ut från mitt boende i Östersund bilade jag ut till Vålådalen och spenderade några lugna, ensamma dagar med att tälta, springa, cykla, sitta vid en brasa, bada och läsa. Det var väldigt skönt! Jag gillar att ta en liten paus innan man gör en större förändring. För att liksom ladda upp och vara redo att möta allt det nya.

Torsdagsmorgon hittade jag Per som var påväg ut på morgonjogg vid Nulltjärn ovetande om att jag var där. Jag plockade upp honom och Roxen som kom med tåget och så begav vi oss alla tre till Östra Vålådalen. ”Morgonjogg”  upp på Ottfjället blev det. Att springa på fjället med goa vänner är kanske det bästa som finns. Så är det bara.

Vi rullade vidare mot Edsåsdalen där Team Nordic Trails löparläger skulle köra igång på fredagmorgon. Vi hann en sväng upp på Lillvalen också och väntade sedan medan folk började droppa in till Köjagården.

Fredag till söndag gick sedan i ett. Toppturer, långtur, myrintervaller, styrka, slalombacksintervaller, massor av god mat, bad, prat, sol, regn och åska. Fina vänner och nya bekantskaper. Man hinner mycket när man är effektiv!

Tack!

 

Fjälldagar

Ensamma dagar i Vålådalen. Väldigt sociala dagar i Edsåsdalen.

Spring För Livet

Ny helg och ny lokal löpartävling, Spring för Livet. Denna gång var det goa Katrin och Maria som anordnade hela eventet till förmån för Barncancerfonden, vilket jag tycker är ett suveränt initiativ. Man blir ju glad av att springa och man blir glad av att skänka pengar till välgörande ändamål. Win, win.

Loppet hölls på Frösön med start och mål på toppen av Frösöberget. Det betydde med andra ord att man började med att rusa nerför hela slalombacken och avslutade med att springa (eller rättare sagt gå) uppför den. Däremellan hade de fått till en jättefin bana med tekniska, roliga stigar och en ordentlig kupering. Det gick ner och det gick upp, sällan något däremellan. Den typen bana passar mig betydligt bättre än till exempel Andersön. Jag gillar backar. Speciellt nerförsbackar. När backarna blir långa och branta uppför så går jag ganska mycket då det går nästintill lika snabbt som att springa, för då har jag krafter att släppa på utför. Utförslöpning är det roligaste som finns! Det var en bra känsla idag.

Med tanke på att det här var första gången loppet anordnades så hade de fått till ett kanonarrangemang. Mycket folk, en superfin bana, bra priser och god stämning. Jag är tillbaka nästa år!

 

 

 

Det Behöver Inte gå Fort

Många som vet att man springer mycket tror att man alltid springer väldigt fort, men så är långt ifrån fallet, i alla fall för mig. Jag tycker ju att det är kul att någon gång ibland vara med och tävla, springa intervaller eller bara släppa på i full fart för att jag känner för det, men många gånger är jag bara ute och småjoggar.

Lugna långpass är en favorit, för det är riktig livsnjutarlöpning. De passen gör jag helst själv, eller med en eller ett par goda vänner som inte är så hetsade att det måste gå fort, det får gärna vara fint väder och en fin plats. Sedan joggar jag igång långsamt. Och då menar jag verkligen långsamt. Det finns ingen stress att hinna en viss sträcka eller hålla ett särskilt tempo. Blir backarna långa och branta går jag, är de snällare så trippar jag fram med små steg. Jag tar tid att lyssna runt omkring mig, höra fågelkvitter och insupa skogens doft, jag har tid att upptäcka. Att utforska vart den där stigen leder, stanna och ta en bild, kanske gå fram och kika över kanten på branten. Det är lite mer som att vara på tur, än som ett träningspass, och i och med att det går så långsamt kan man också vara ute länge.

Idag cyklade jag iväg till Frösön. Oftast är jag för lat för det och springer i den närmaste skogen, men jag börjar kunna de stigarna utan och innan och var sugen på att upptäcka nytt. Frösöberget är perfekt för det, för stigarna är oräkneliga, och området är väldigt fint. Dessutom är det väldigt safe att springa vilse där, för det aldrig mer än två kilometer neråt tills man kommer till en väg.

Så det var det jag gjorde, sprang vilse. Med flit alltså. Jag vek bara in på en stig som såg fin ut, följde den till nästa stigkorsning och sprang in på en ny stig. Hittade välsprungna stigar, hittade igengrodda stigar, torra och blöta, branta, jättebranta och flacka. Solen strilade in mellan träden och det grönskade på marken. Livnjutning!

Andersön Runt

Små, lokala löp- eller skidtävlingar är verkligen en favorit. Det är som att åka på en stor picknick med massa vänner. Det tar inte så många lokaltävlingar innan man känner ganska många av de som dyker upp där, och det är lika kul varje gång man åker iväg. Själva tävlingen kan nästan vara underordnad det andra. Alla människorna och de fina platserna som tävlingarna tar mig till är en stor del i varför jag är med och tävlar. Sen självklart är det kul att vara med och utmana sig själv och försöka bli bättre, men det är inte alla tävlingar där det är målet.

Idag var det helgrått och regn när jag vaknade, och regnet verkade bara öka ju längre dagen skred. Jag blev upphämtade av ett glatt gäng löpare (som dagen innan avverkat ett maraton och nu siktade på helgens andra lopp. Alla kan ju inte vara meddelsvenssons) och vi körde ut till Andersön, där helgens lokala löparrangemang skulle äga rum; Andersön Runt.

Det blev intimt då ett par hundra löpare stod och tryckte tätt tillsammans under tältdukarna i väntan på start. Alla var på gott humör till trots för att det öste ner. Regn är ju faktiskt riktigt härligt att springa i. Jag kan verkligen älska ett spöregn, för man känner sig som så levande.

Bild snodd från Ann-Mari:

Stigen som löper runt Andersön är otroligt fin, ganska platt, men med mycket rötter och sten som gör den sådär roligt trixig att springa på. Det är en riktig favoritrunda. Drygt 11 kilometer är stigen runt ön och således loppet också.

Det är härligt att vara igång med löpningen på riktigt nu, jag ser fram emot mer av den varan de närmaste månaderna, men nog kändes det idag att jag mest har ägnat mig åt skidåkning under vintern. Jag hade någon ambition om att hålla god fart, vilket höll i 2 kilometer. Sedan höll jag väl ihop hyffsat till kilometer 8, då jag tvärdog och lufsade de sista kilometerna på trötta ben. Så kan det gå, och som sagt, ibland är att träffa vänner ett större mål en tiden. Men ett bra, hårt pass, ett skönt dopp i Storsjön (som att vi inte var tillräckligt blöta redan) och fina människor. Det sammanfattar en bra dag och ett bra arrangemang. Tack Arvid och Ulrika för en superbra arrangerad löptävling!

Från Andersön en lite soligare dag: